Kaffet stod kvar på köksbordet när Ottos mamma upptäckte att filten i vardagsrummet var tom. Först tittade hon bakom soffan. Sedan under bordet. Sedan kom ropet som fick alla att släppa det de hade i händerna.
Otto, nio månader, hade börjat krypa med en fart som överraskade hela familjen. Den här morgonen hade altandörren stått på glänt. Nu var han borta.
Alla letade – utom en
Pappa sprang genom trädgården. Mormor gick längs häcken och ropade. Grannen kontrollerade sitt växthus. De ringde 112 och fortsatte leta medan hjälp var på väg. Varje prassel fick dem att vända sig om. Ingen hittade Otto.
Wuff hade legat i hallen, stor som en lurvig fåtölj. Nu reste sankt bernhardshunden sig och nosade på filten. Han gick ut, stannade vid trappan och vek sedan av bakom vedboden.
Där fanns en smal öppning under häcken. Ingen vuxen hade tänkt att någon kunde ta sig igenom den.
Ett litet ljud bakom vedboden
På andra sidan låg Otto i det torra gräset. Han hade krupit efter något som glittrade, fortsatt genom öppningen och blivit sittande bakom en låg jordvall. Därifrån syntes han varken från huset eller grannens tomt.
Wuff lade huvudet på sned. Otto slutade snyfta och sträckte fram sin hand mot den välbekanta nosen.
Sedan gjorde hunden det som senare skulle få familjen att skaka på huvudet: han tog ett försiktigt grepp om tyget på Ottos rymliga overall och lyfte. Med barnet hängande tätt intill bringan gick Wuff långsamt tillbaka samma väg.
Där stod de, båda två
Mamma såg den vita bringan först. Sedan en liten strumpa. Sedan Otto.
Hon föll på knä i gräset och tog honom i famnen. Pappa kom springande. Mormor grät och skrattade samtidigt. Otto grep tag i sin mammas tröja, som om han bara varit ute en kort stund.
Wuff satte sig bredvid dem. Han såg varken stolt eller märkvärdig ut. Han såg ut som en hund som hade hittat det som saknades.
Den kvällen fick Wuff ligga närmast soffan. Och familjen kontrollerade dörrlåset en gång till.
